För över 100 år sedan, närmare bestämt den 12 juli 1908, spelade det svenska fotbollslandslaget sin allra första landskamp. Matchen var ett led i förberedelserna inför OS i London samma år och i laget fanns en spelare från IFK Uppsala, Hans Lindman.
Sveriges fotbollslandslag spelade sin första landskamp i juli 1908 och för motståndet stod Norge. Matchen var ett led i de svenska förberedelserna inför den olympiska fotbollsturneringen i London samma år. När Sverige debuterade i landslagssammanhang hade ett 40-tal landskamper spelats tidigare. Den första hade spelats mellan England och Skottland redan 1872 (0-0 i Glasgow), medan det dröjde till 1902 innan den första landskampen spelades på kontinenten.
Inför matchen mot Norge i Göteborg hade Svenska Fotbollförbundet utsett en särskild kommitté som ansvarade för laguttagningen. En av ledamöterna, Anton Johansson, befann sig i London för andra olympiska uppdrag och han fick till särskild uppgift att införskaffa en tävlingsdräkt i gult och blått. Det hade nämligen visat sig omöjligt att hitta en sådan i Sverige. Johansson hittade till sist en dräkt i de rätta färgerna. Tröjorna var delade i fyra fält, två gula och två blå. De föll dock inte spelarna i smaken då de var varma blusar av den typ som de engelska lagen använde under vintersäsongen. Till detta kom blå byxor med blå-gult bälte samt blå strumpor med två gula ränder.
I mitten av juni offentliggjordes den svenska truppen och den fick överlag gott betyg, även om det fanns de som föredrog Örgrytes Oscar Bengtsson framför IFK Göteborgs Ove Erickson i mål. En av spelarna kom från IFK Uppsala, halvbacken Hans Lindman.
Från högerback till landslagets kapten
Hans Lindman blev medlem i IFK Uppsala redan 1897, men fotbollskarriären började först 1901 och då i Högre Allmänna Läroverkets fotbollsklubb. Denna klubb uppgick senare under samma år i IFK Uppsala. Lindman blev med en gång kapten för IFK Uppsalas lag och han behöll kaptensrollen under hela sin verksamma tid i IFK. Lindman var ingen tekniskt dribbler eller notorisk målskytt, men däremot en fysiskt tuff spelare med ett väl utvecklat taktiskt spelsinne. Lindman var helt enkelt en spelare som alla ville ha i sitt lag. Detta gällde för övrigt även på bandyplanen, där han var med om att vinna sammanlagt fem SM-guld med IFK Uppsala.
I början av karriären var Lindman högerback, men det riktiga genombrottet kom när han under säsongen 1905 övergick till att spela central halvback; en placering som ungefär motsvarar dagens innermittfältare. Lindman betraktades vid den här tiden som en av Sveriges bästa spelare och när han togs ut till landskampen mot Norge var det ingen som kom med några invändningar. Övriga spelare i Sveriges lag var Ove Erickson (IFK Göteborg), Theodor Malm (AIK), Nils Andersson (IFK Göteborg), Sven Olsson (Örgryte), Thor Eriksson (Örgryte), Gustaf Bergström (Örgryte), Erik Bergström (Örgryte), Karl Gustafsson (IFK Köping), Erik Börjesson (IFK Göteborg), Samuel Lindqvist (Djurgården). Reserver var Arvid Fagrell (IFK Göteborg), Olof Ohlson (IFK Eskilstuna), Åke Fjästad (IFK Stockholm) och Karl Ansén (AIK). Noteras bör att ingen av reserverna var målvakt.
Matchen mot Norge
Matchen mot Norge spelades söndagen den 13 juli på Idrottsplatsen i Göteborg; en arena som revs 1913 för att lämna plats åt Gamla Ullevi. Uppgifter har gjort gällande att det var fri entré till landskampen, men en annons i Göteborgs Posten anger att biljettpriset varierade mellan 0.75:- (2:a plats), 1:- (1:a plats) och 1.50:- (tribun). Under vilka omständigheter som helst så fanns det uppskattningsvis 2-3 000 åskådare på plats när lagen gick in på plan. Norrmännen var klädda i rött och vitt och svenskarna i den av Anton Johansson införskaffade gul-blå munderingen. Norge vann slantsinglingen och valde att spela med solen i ryggen och klockan 13.00 blåste domaren, engelsmannen, Charles Smith, igång matchen.
Sverige hade avspark, men spelarna uppträdde påtagligt nervöst i matchinledningen och tappade snabbt bollen. Sveriges Theodor Malm försökte bryta ett norskt inlägg, men bollen snuddade bara hans huvud och helt plötsligt var Norges Norman Böhn fri med Erickson i det svenska målet. Ögonblicket senare var ställningen 0-1. Då hade det bara gått 45 sekunder av matchen. Därefter missade Sverige två [!] straffsparkar genom Karl ”Köping” Gustafsson och Erik Börjesson. Den första straffen räddades av den norske målvakten medan den andra missade målet. ”Köping” kunde dock kvittera med ett rejält skott efter 14 minuters spel. Efter detta spred sig nervositeten i det norska laget. Passningarna blev långa och missades i allmänhet. Börjesson gav tio minuter senare Sverige ledningen med 2-1 efter en individuell prestation. Sedan svarade Örgrytes högerinner, Erik Bergström, för ett äkta hat trick och gav Sverige ledningen med 5-1. Innan halvleken var över reducerade Norge till 5-2.
Tremålsskytten Bergström skadades i den andra halvlekens inledning sedan han fått en spark på knät. Enligt regelverket fick ingen reserv sättas in. Att Sverige var en man mindre på plan märktes dock inte och medan Bergström satt på bänken gjorde Sverige först 6-2 och sedan 7-2. Det senare av målen beskrivs i pressen som matchens vackraste – bollen gick som på ett snöre mellan Karl Ansén, Gustaf Bergström och Erik Börjesson som sköt i flykten. Bergström återkom till spel efter tio minuters vila, men kunde inte göra sig själv rättvisa. Norge reducerade till 7-3, troligtvis genom Poul Houmann, innan Sverige avslutade med att göra fyra raka mål; det sista av Erik Bergström. Slutresultat: 11-3.
Det svenska laget fick överlag bra kritik i pressen dagen efter matchen. Fyramålsskytten Erik Bergström fick naturligtvis uppmärksamhet, men IFK:s Hans Lindman omnämndes av flera tidningar.
– Hans Lindman är en överdådigt fin centerhalvback, som bättre än någon annan förstår att sköta spelet på denna krävande plats, skrev Göteborgs Tidningen i sitt referat. Göteborgs Morgonpost skrev om halvbackskedjan att [där] utmärkte sig särskilt Hans Lindman, och han spelade lika kraftigt och säkert som humant, fast tung och stark.
Lindmans fina insats i matchen gjorde att han blev kapten i Sveriges andra landskamp mot England och senare under OS i London samma år. Trots stora förluster för det svenska laget kallade Daily Mail honom för en spelare med snabbhet och finess.
Det blev totalt sju landskamper för Lindman och han var kapten i sex av dem. Det låter inte så mycket, men man ska ha i åtanke att Sverige endast gjorde tolv landskamper under Lindmans storhetstid. Under den här perioden hade IFK Uppsala ett av landets bästa fotbollslag, med SM-finalerna 1907, 1908 och 1911 som främsta merit. När Lindman valde att lägga skorna på hyllan senhösten 1914 blev det början på nedgången för IFK Uppsalas storhetstid som fotbollsklubb.
Fotografi: Sveriges första landslag inför matchen mot Norge i Göteborg 1908. Hans Lindman, IFK Uppsala, längst till höger.