Få förknippar IFK Uppsala med ishockey, men faktum är att föreningen var representerad i Sveriges första hockeylandslag som deltog i OS i Antwerpen 1920. Året därefter spelades den första hockeymatchen i Sverige mellan IFK Uppsala och Berliner Schlittschuh Club på Stockholms stadion.

Sverige fick sina första erfarenheter av ishockey 1920 då man något överraskande ställde upp med ett lag i OS i Antwerpen. Initiativtagare var Raoul Le Mat, inflyttad amerikansk affärsman och ishockeyspelare, svenskamerikanen Ernst Viberg och fotbollsgeneralen Anton Johanson. Även Idrottsbladets chefredaktör, Torsten Tegnér, tillfrågades om det djärva projektet:
– Nästa år blir det Olympiska Spel i Antwerpen, sade Johanson till Tegnér, och Mr Le Mat anser att Sverige bör ställa upp. I ishockey. Vad anser du om det?
– Jag säger att våra bandyspelare ligger bra till för att pucka hockey. Klubba som klubba och puck som boll.

Två IFK:are i truppen
Truppen till sommar-OS i Antwerpen utgjordes av 13 man. Då det inte fanns några i Sverige aktiva hockeyspelare att tillgå kom truppen till största delen att utgöras av bandyspelare. Endast tre man hade tidigare erfarenheter av ishockey och i de fallen rörde det sig om hockeyspelande svenskar som bodde i Tyskland. Av bandyspelarna kom två från IFK Uppsala, Einar Lindqvist och Seth Howander. IFK:s legendariske bandymålvakt, Sven ”Sleven” Säfwenberg, ansågs självskriven i laget, men petades av Fotbollförbundets Anton Johanson sedan han uttryckt sig alltför självsäkert om sin plats i laget vid banketten efter 1920 års bandyfinal.
– Ja, nu har man en härlig tid framför sig. Först skall man till Helsingfors och spela bandy, och sedan skall man resa ned till Antwerpen för att spela ishockey.
Johanson hörde Slevens kommentar och ”fotbollsdiktatorn”, som var en impulsiv herre, tvekade inte att peta Sleven från OS-truppen. Senare under året fick dock Sleven vakta Sveriges mål i Europamästerskapet, då Tjeckoslovakien besegrades i turneringens enda match med 7-4. Sleven blev då europamästare i sitt livs andra hockeymatch!

Under Le Mats ledarskap bekantade sig truppen med det nya spelet. Träningarna förlades till Stockholm där laget under en kort period kunde träna på is, men när den smält fick träningarna istället förläggas till Stadions korridorer och omklädningsrum. I dessa sprang spelarna omkring i vad som i allt väsentligt var bandyutrustning och inledningsvis hade man endast bandyklubbor att tillgå. När de från Amerika beställda klubborna blev försenade, försökte sig Viberg på att designa egna. En fabrik i Uppsala åtog sig tillverkningen, men misslyckades. Sådana var alltså träningsförhållandena för våra allra första ”Tre Kronor”!

Förlorad final blev fjärdeplats
I spelens öppningsmatch ställdes Sverige mot värdnationen Belgien som hade många års erfarenhet av hockey. Stödda av en fanatisk hemmapublik väntade sig de flesta att nybörjarna från Norden skulle få storstryk, men det visade sig till sist att den kontinentala hockeyn inte kunde mäta sig med två decenniers bandykultur. Det skridskoskickliga Sverige vann med hela 8-0 och IFK:s egen ”Linkan” svarade för två av målen. Det svenska laget spelade tufft och den kanadensiske domaren fick i halvtid be svenskarna att ändra spelstil.
– Svenskarnas idé om ishockey var att slå ner varje belgisk spelare och sedan ta den fria pucken, berättade han.

I turneringens andra match besegrades Frankrike med 4-0 och sedan väntade Kanada i spelens final. Kanada var helt överlägsna och vann med 12-1. Att Sverige överhuvudtaget lyckades göra mål betraktades som en stor bragd. Turneringen spelades dock enligt det så kallade ”Bergvallska systemet”, vilket innebar att Sverige tvingades fortsätta att spela om placering. Mot USA blev det förlust med 7-0 och i kampen om bronset vann Sverige inledningsvis mot Schweiz, men förlorade sedan mot Tjeckoslovakien med matchens enda mål. I matchen mot Tjeckoslovakien vann Sverige skottstatistiken med hela 48-2! Det blev till sist en fjärdeplats för det svenska laget.

Första matchen på svensk mark
Den första ishockeymatchen i Sverige spelades den 30 januari 1921 på Stockholms stadion mellan IFK Uppsala och Berliner Schlittschuh Club. De tyska mästarna hade skrivit till Svenska Fotbollförbundet och bett att få komma till Sverige och göra ”ishockeypropaganda”, men vilka skulle de spela mot?

Då det vid den här tiden inte fanns några svenska hockeylag gick förfrågan istället till de elvafaldiga svenska mästarna i bandy, IFK Uppsala. Utmaningen antogs, trots att man samma dag skulle spela DM-final i bandy mot Upsala IF. IFK:s lag mot Berliner SC utgjordes av Sven Säfwenberg, Louis Woodzack, Seth Månsson, Sune Almkvist, Einar Lindqvist och Gustaf Bard. Den senare var inlånad från IK Sirius. Matchen mottogs med stort intresse och över 2 000 personer infann sig på Stadion för att se på den nya sporten, däribland kungen och kronprinsen. Sporttidningarna hade rapporterat utförligt från OS-turneringen i Antwerpen och man hade inte varit blyga med att framhäva spelets tuffa karaktär. Hockey var helt enkelt en sport för riktiga karlakarlar!

Dålig hockey på vattensjuk plan
Matchdagen bjöd på blidväder med regn och isen täcktes av stora vattenpölar. Trots detta rapporterade den samtida pressen om att publiken hade stor behållning av tillställningen. Vad som särskilt fångade deras uppmärksamhet var koncentrationen och intensiteten i spelet. Dessutom hade de stort nöje av de många tacklingarna och omkullåkningarna. Spelet bakom målen var ett nytt inslag och man fann det särskilt komiskt att betrakta målvakternas ängsliga uppsyn när spelarna rotade efter trissan bakom deras ryggar. Roligast av allt var kanske ändå utvisningarna som uppfattades som en effektiv och bra bestraffning och det blev inte lite applåder när Uppsalas Sune Almkvist och tyskarnas Dr Holzboer tvingades uppsöka utvisningsbåset tillsammans.

Som hockeymatch betraktat tycks dock spelet ha lämnat en hel del övrigt att önska. Signaturen Glokar Well i Idrottsbladet, tillika domare i matchen, får bli vår vägvisare bakåt i tiden:
– Och dock var denna match urusel på sitt sätt. Ty ishockey bör vara tio gånger snabbare än det spel som visades i Stadion. Uppsaliensarne hade för litet begrepp om de tekniska och taktiska finesserna i spelet och berlinarne voro för dåliga skridskoåkare för att mot de snabba motståndarne helt enkelt kunna utnyttja sin bättre uppfattning av spelet och sin säkerhet i samspel. Uppsaliensarnes bättre skridskoåkning avgjorde matchen. […] Uppsalas stora fel var att de pressade för hårt och grötade ihop sig framför mål. Särskilt under andra halvlek blevo därför vissa perioder framför tyskarnas mål rena slåendet och huggandet i isen, som absolut icke har med verklig ishockey att göra. Kors, om canadensarna hade varit där, då hade målen duggat in så tätt som regndropparna!

Bäst på plan var, i alla fall enligt Glokar Well, Einar Lindqvist som jämställdes med den sämste i amerikanernas lag i OS. Det var en komplimang. Linkan var den förste att göra mål i matchen och blev således den förste målskytten i en svensk hockeymatch någonsin.
IFK ägde matchen i första halvlek och gick upp till 4-0 efter ytterligare två mål av Lindqvist och ett av Bard. I andra gjorde den tidigare DM-finalen sig påmind och IFK tröttnade och tillät tyskarna att komma in i matchen. Glimm kunde skyffla in 4-1 bakom Säfwenberg i IFK-kassen, men sedan blev det inga fler mål. Tyskarna som kommit till Sverige för att lära oss spela ishockey fick se sig besegrade – av ett bandylag.

Per Agius