Få personer har betytt mer för den svenska bandysporten än Sune Almkvist (1886-1975), till yrket läkare och kallad ”Bandydoktorn”. Han var inte bara en enastående spelare, utan även en ledare av rang. Utan Almkvist hade inte bandysporten varit vad den är.

Almkvists karriär började i Uppsala Gymnasisters Hockeyklubb 1901, ett av Sveriges bästa lag vid den tiden. 1907 övergick laget till IFK Uppsala som sedan kom att dominera bandyn totalt fram till början av 1920-talet. Under Almkvists ledning vann IFK Uppsala elva SM-guld.

Med Almkvist är det mycket som är ”först”, ”flest” och ”störst”: han var med och vann den allra första SM-finalen i bandy (1907); han är den spelare som vunnit flest SM-guld (11); han blev den första ”Stora Grabben” (nr 0!); han har gjort flest mål i en bandy-match (19). Han blev även den första ordföranden i Svenska Bandyförbundet och han innehade posten längst (25 år). Det enda med Almkvist som inte är svårslaget är hans två landskamper, fast då ska man ha i minnet att den första officiella landskampen spelades först 1919.
Som om allt detta nu inte skulle räcka så var han även landslagsman i fotboll. Han deltog bland annat i OS 1908 och spelade SM-finaler med IFK Uppsala 1907 och 1908. Av bara farten råkade han vinna SM i tennis (dubbel med L. Silverstolpe) 1918 och 1919.

På isen var Almkvist IFK Uppsalas självklare speluppläggare och han var den naturliga ledargestalten både på och utanför planen. En försenad finaldebutant fick såväl örfil som utskällning innan han fick tillåtelse att byta om och då backen Louis Woodzack vid ett tillfälle åkte igenom på egen hand och gjorde mål ilsknade Almkvist till.
– I det här laget är det kedjan som gör mål. Våga inte göra om det där!

Almkvist avled 1975, 89 år gammal.

Per Agius