Den 10 februari 1946 spelade IFK Uppsala sin sista allsvenska bandymatch. Laget hade visserligen åkt ur högsta serien tidigare, men den här gången skulle det inte bli någon comeback. Degraderingen blev istället inledningen på en långvarig kräftgång för föreningens bandyverksamhet.
Den sista omgången säsongen 1946 blev dramatisk som bara en bandyserie kunde vara under den korta säsong som rådde. För IFK:s del väntade en svår bortamatch mot serieledarna Västerås SK. VSK behövde en poäng för att säkra en plats i SM-finalen och IFK behövde en för att hänga kvar i serien. IFK hade gripit det sista halmstrået veckan före då man besegrat Reymersholm på Stadion med 5-4.
Inför den sista omgången stod Karlstad-Göta och IFK Uppsala på tre poäng medan Reymersholm och värmländska Skoghall hade två. IFK kunde alltså klara sig kvar även i händelse av förlust, men då krävdes att Reymersholm och Skoghall förlorade sina matcher. Reymersholm spelade borta mot Örebro och Skoghall derbyspelade mot Karlstad-Göta.
I Uppsala räknade man med att ta en pinne i Västerås. VSK hade nämligen visat sviktande form med 4-2 mot Skoghall, ett resultat som inte imponerade på IFK Uppsalas lagledare Arne ”Rockas” Sundström.
– VSK måste haft en dålig dag. Vi borde ha vunnit klart mot Skoghall [4-4]. Därför inriktar vi oss på poäng på Arosvallen, sade Sundström inför matchen.
Mellan hopp och förtvivlan
Den med stor spänning emotsedda söndagen kom med yrväder och 13 minusgrader efter en plaskvåt lördag. Endast 2745 åskådare såg matchen och oavsett var de hade sina lojaliteter skulle de komma att slitas mellan hopp och förtvivlan.
VSK inledde matchen storartat och gick upp i 2-0-ledning. IFK kom dock tillbaka och lyckades utjämna före halvtid. Hemmanerverna närmade sig sedan bristningsgränsen när IFK:s Gunnar Fällman överlistade VSK:s målvakt med ett tungt skott i knähöjd från 25 meter. 3-2 till IFK Uppsala.
Samtidigt nåddes Arosvallen av rapporter om att Nässjö ledde med 2-1 över Slottsbron. I det läget hade Nässjö finalplatsen på VSK:s bekostnad och IFK Uppsala hade nytt kontrakt.
– Det här går efter beräkning. Vi spelar försvarsspel tills det åter kommer tillräckligt med snö på isen. Då är det dags att ”forssa” igen, sade Sundström i pausen. Att forssa betydde förstås att anfalla.
IFK:s taktik höll på att lyckas, men med 13 minuter kvar ordnade Eja Bergström kvitteringen för VSK. Därefter tog hemmalaget över matchen och Pontus Widén och Göte Karlström hann med att göra både 4-3 och 5-3 innan domaren blåste av för full tid. Finalplats för VSK och respass för IFK visade det sig.
På övriga arenor inträffade nämligen resultat som inte alls gick IFK Uppsalas väg. Skoghall vann något överraskande derbyt mot Karlstad-Göta och skickade därmed de ”röda tomtarna” ur allsvenskan efter 16 raka säsonger. Än mer sensationellt var att Reymersholm fick 1-1 på Eyravallen mot Örebro. Reymersholm lyckades därmed med bedriften att stanna kvar i högsta serien utan att vinna en enda match. Tre oavgjorda räckte!
– Uppsala hade varit värda att få stanna kvar, men vi kan trösta oss med att de snarast är tillbaka igen, skrev Bassen Sköld i Idrottsbladet.
Där hade Bassen fel. Säsongen 1946 blev IFK Uppsalas sista i högsta serien.
Per Agius