Bandyfinalen 1933 är utan tvekan en av de mest minnesvärda händelserna i IFK Uppsalas historia. Som nykomlingar i division 1 tog man sig till final och på Stockholms stadion besegrades Karlstad-Götas ”Röda tomtar” med 11-1, bandyhistoriens största finalseger. SM-guldet blev föreningens tolfte och sista.

Efter SM-finalförlusten mot IK Sirius 1921 gick luften ur Uppsalakamraternas bandy som vunnit elva mästerskapstitlar sedan 1907. Laget hade år efter år spelat med i stort sett samma spelare och när flera av dem valde att lägga skridskorna på hyllan stod föreningen inför ett drastiskt generationsskifte. Dessutom hårdnade konkurrensen i staden när även Vesta under 1920-talet fick fram ett starkt lag som kunde mäta sig med IFK Uppsala och Sirius. Annars bedrevs inte verksamheten helt utan framgång. Laget blev bland annat DM-mästare 1922, 1925, 1926 och 1927.

Nystart i tvåan
1931 infördes mästerskapsserien i bandy. Kampen om det svenska mästerskapet, som tidigare spelats i cupform, skulle nu avgöras genom seriespel. IFK Uppsala deltog i högsta serien första året, men hamnade på sista plats och degraderades till division 2. I nederlagets stund planerade IFK:s kapten och målvakt, Sven ”Sleven” Säfwenberg, för återtåget till bandyns finrum och inför säsongen 1932 lyckades man värva den så kallade ”Forsbackatrion”, Ejnar Ask, Evert Åslund och Roland Karlberg. Ask bokstavligt talat öste in mål under säsongen 1932. 42 stycken blev det; något som i stor utsträckning bidrog till att IFK kunde säkra en plats i 1933 års division 1. IFK vann nämligen serien på bättre målskillnad än Vesta.

Vägen till slutspel
Försäsongen 1933 inleddes med idel segrar, vilket gav anledning till en försiktig optimism i lokalpressen. Få trodde dock på seger i seriepremiären mot IK Göta som ansågs ha det bäst tränade laget. IFK Uppsala vann dock med 9-3 efter bländande anfallsspel i första halvlek (8-2) och skyttekungen Ask svarade för fem av målen. I andra omgången mot IFK Rättvik blev det målsnålt värre. Matchen slutade 1-1 och denna gång var det försvarets tur att visa prov på god kvalitet. Under matchen blev Sleven skadad i knät och i pressen spreds snart ryktet att han inte kunde delta i den kommande seriefinalen mot Skutskärs IF. Med en blandning av sanning och lögn dementerade Sleven alla påståenden om skador och enligt Tidningen Upsala befann han sig i all önsklig välmåga. Mot Skutskär skulle det minsann spelas bandy som aldrig förr!

Sista omgången spelades borta mot Skutskär och båda lagen hade möjlighet att vinna gruppen och därmed kvalificera sig till semifinal. För hemmalaget var det seger som gällde, medan IFK skulle klara sig med en poäng. Intresset för matchen var stort och det gamla publikrekordet på Skutskärs IP rök all världens väg när extratågen från Uppsala sattes in.

Skutskär började matchen bäst och hade ett tag ledningen med 2-0, men i andra halvlek lyckades IFK vända till 3-2 efter två mål av Karlberg och ett av Ask. Mot slutet av matchen pressade Skutskär starkt och lyckades utjämna, men 3-3 stod sig tiden ut.
– Den nervösaste match jag spelat, skrev IFK-spelaren Bengt ”Janne” Nordenman i sin dagbok.

Segermål i slutminuterna
Semifinalen mot Västerås SK på Studenternas IP blev en jämn historia där de bägge lagen hade varsin halvlek. IFK var bäst i den första och efter tio minuters spel kunde Bror Öberg ge laget ledningen sedan han på volley slagit in en retur på ett skott från Karlberg.

Västerås  var bästa lag i andra akten och efter en lång press kom till sist kvitteringen på frislag genom skyttekungen Gunnar Hyttse. Dryga minuten före full tid, just när alla ställt in sig på förlängning, säkrade dock Öberg segern för IFK efter en passning från Karlberg.

Glädjescenerna som sedan utspelade sig på Studenternas IP i Uppsala hade aldrig skådats tidigare. Publiken stormade in på planen för att klappa om sina favoriter och spelarna fick enligt en tidningsuppgift löpa gatlopp för att kunna ta sig till omklädningsrummet! Den unge Öberg bars i gullstol från planen; en ära som även gavs den betydligt tyngre Ask.

Den gamle IFK:aren och elvafaldige bandymästaren Sune Almkvist kom efter matchen in i omklädningsrummet för att gratulera, men blev där så rörd att han inte fick fram ett ord. När han hämtat sig en smula förklarade han senare för pressen:
– Pojkarna spelade så bra att jag blev sjuk.

”Tomtedråpet” på Stadion
Det blev gult mot rött när IFK Uppsala och Karlstad-Götas ”Röda tomtar” möttes i SM-finalen på Stockholms stadion den 26 februari. Intresset för finalen var rekordstort och det blev mycket riktigt nytt publikrekord på Stadion, 9 307 personer. De flesta trodde på seger för värmlänningarna; inte minst Götas egen ”pamp”, Borgström:
– Först ska vi besegra Uppsala, sen spelar vi den moraliska finalen mot vårt B-lag, sade han.

Matchinledningen bjöd på nervöst spel från bägge håll, men ganska snart fick IFK fart under skridskorna. Efter tolv minuter spelade Ask fram till Karlberg som dribblade av sin ytterback och under fruktansvärt jubel petade bollen i mål. Blott fem minuter senare höll sig den unge Öberg framme och slog in 2-0 på volley från nära håll. ”Tomtarna” hade därefter en fin chans, men Sleven knep överraskande närskottet från två meter.

25 minuter in i matchen avlossade Ask en av sina fruktade kanoner ur trängt läge och utökade till 3-0. Göta kämpade förtvivlat, men pressades gång på gång tillbaka av IFK-kedjan som bjöd på snabba åkningar och vackert samspel. I slutet av halvleken gjorde Öberg sitt andra och IFK:s fjärde mål för dagen.

”Spelet fördes uteslutande framför Götas mål”
– Om den första halvleken bjudit på ett bländande vackert IFK-spel, så blev den andra perioden närmast en uppvisning. En sådan bandy som Kamraterna visade nu har helt enkelt aldrig skådats tidigare, rapporterade den numera avsomnade Tidningen Upsala.

IFK gjorde mål redan i halvlekens första anfall och spelet närmade sig verklig utklassning när Ask en stund senare slog in 6-0 på volley. ”Tomtarna” misslyckades i praktiskt taget allt de företog sig och enligt en Stockholmstidning spelade backlinjen som ”statyer i Kungsträdgården”. Göta reducerade visserligen efter en kvart, men var för den skull inte i närheten av att komma in i matchen. Efter en halvtimma hade IFK istället gått ifrån till 9-1 och spelet fördes uteslutande framför Götas mål.

Vid ställningen 10-1 lämnade ett stort antal IFK-anhängare sina läktarplatser och begav sig ned till banan. En säkerhetsvakt som pliktskyldigt försökte hindra dem blev övermannad och sedan hissad till den övriga publikens stora förtjusning. Från nära håll kunde de sedan se Karlberg åka igenom på egen hand i matchens sista anfall och fastställda slutresultatet till 11-1, bandyhistoriens största finalseger.

Då matchen var över stormades planen av tusentals IFK Uppsala-supportrar som hissade de överlyckliga spelarna som reste sig som gula klickar i den i övrigt svarta folkmassan.
– Mitt livs stoltaste ögonblick, förklarade Sleven senare i sina memoarer, ”25 år i bandyburen”. Kanske även det stoltaste ögonblicket i IFK Uppsalas historia.

Per Agius