Hundraårsjubileet kom att bli startpunkten för ett förhållandevis framgångsrikt decennium för IFK Uppsala. Föreningens representationslag har avancerat från botten av division sju till att vara ett etablerat division 5-lag.

Vid hundraårsjubileet 1995 bedrev IFK Uppsala en mycket liten verksamhet på lägsta möjliga nivå. A-laget kom sjua av nio lag i division 7. Det fanns också ett B-lag och ett veteranlag. Föreningen arrangerade varje vår den stora pojklagsturnering som numera heter Cykelstället Cup, men man hade ingen egen ungdomsverksamhet.
Jubileumskommitténs arbete var dock imponerande. Det resulterade i en lyckad fest på Göteborgs nation på hösten och en omfattande jubileumsskrift med mycket IFK-historia. Före och under festen fick man kontakt med många gamla medlemmar, och en del av dem var även beredda att arbeta för föreningen.

Under 1996 startade IFK Uppsala en fotbollsskola som så småningom ledde till att flera ungdomslag anmäldes till seriespel 1997. Sedan dess har föreningen hela tiden haft ungdomar, visserligen inte i klass med de stora ungdomsföreningarna, men vi har i alla fall en grund att stå på. På seniorsidan, som denna krönika ska behandla, har de senaste tio åren varit förhållandevis framgångsrika.

1996 – första seriesegern på 35 år
En av de gamla IFK:are som engagerade sig efter jubileet var Hans Pettersson, som från 1996 gick in som lagledare. Flera nya spelare rekryterades, och plötsligt hade föreningen ett vinnande lag under tränaren Jouni Haapakoski och lagledare Hasse Pettersson. Framför allt var det försvarsspelet som förbättrades. Det blev elva segrar av tolv möjliga. Enda förlusten kom mot Börje på våren, medan den spelmässiga höjdpunkten var 3-2-segern mot Syrianska FF på Korsängen i Enköping i sista vårmatchen.
När två omgångar återstod ledde IFK serien två poäng före Jumkil/Valsätra och i näst sista omgången skulle lagen mötas på Ullerängen i Jumkil. Det blev en jämn match, där IFK skulle varit nöjt med oavgjort och fortsatt serieledning inför sista matchen mot Syrianska. Nervositeten var påtaglig och laget skapade inte särskilt mycket framåt, men när IFK i andra halvlek tilldömdes en straff klev lagkaptenen Krister Sund fram och avgjorde matchen och serien. Det var den första seriesegern på 35 år så lita på att det firades den lördagskvällen!

1997 – tillbaks till sjuan efter tung höst
Det började också hyggligt i sexan året efter med tolv poäng på de första åtta matcherna. Resten av säsongen borde egentligen förbigås med tystnad: bara en poäng på tio matcher. Extra tungt då ytterligare en poäng hade räckt för att hänga kvar. Det fanns många matcher där IFK kunde och borde ha tagit den poängen. Man minns till exempel Morgongåvas sena kvittering till 2-2 på en helt onödig straff hemma på Gränby sportfält i femtonde omgången (av 18). I matchen därefter skickade Håbro in 1-0 på ett distansskott när domaren redan hade pipan i munnen för att blåsa av matchen på Klockardalen. Efteråt berättade domaren att det återstod sju sekunder när målet kom. I sjuttonde omgången föll man så med 1-2 mot Härnevi, som därmed gick om IFK i tabellen. Inför sista matchen hade Kamraterna den otacksamma uppgiften att åka ner till Grillby för match mot IK Nordia som jagade serieseger. Det blev en total utskåpning och till slut 10-1. Serieseger för Nordia och sjuan för IFK.

1998 – mellansäsong i sjuan
Med nedflyttningen gick luften, tillfälligt, ur den stigande ballongen. Flera spelare lämnade klubben och det var svårt att rekrytera tränare. Räddningen när det gällde tränare blev Andreas Östlund, med meriter som instruktör i amerikansk fotboll, men inte i spel med rund boll. Med Andreas många nya idéer, entusiasm och hårda fysträning genomfördes säsongen ändå på ett riktigt hyggligt sätt och laget slutade fyra av tio lag. Det blev bland annat en oväntad storseger mot suveräna serieledarna Lagga med 5-0. IFK slutade till sist fyra med 31 poäng, 13 poäng efter Kurdistan som gick om Lagga i sista omgången.
Eftersom spelartruppen inte ansågs tillräckligt stor anmäldes inget reservlag till seriespel.

1999 – ny serieseger
Inför 1999 var alla överens om att det skulle behövas en tränare med mer erfarenhet av svensk fotboll. Liksom året före gick det dock trögt för styrelsen att hitta rätt tränarkraft. Tills det en kväll ringde hemma hos Hans Bennemo, och en person som presenterade sig som Predrag Colic erbjöd sig att ta hand om laget. Det telefonsamtalet var nog ett av de viktigaste på många år för IFK Uppsala!
Efter att ha tagit en del referenser bestämde sig styrelsen för att ge Predrag chansen. Han visade sig ha steg 3-utbildning som tränare, hög ambitionsnivå och glimten i ögat. Flera nyförvärv kom via Predrags kontakter, men det viktigaste stod ändå Hasse Pettersson för: sonen Conny Spoong. Conny kom att ösa in mål i västra sjuan under året. Det var egentligen aldrig någon tvekan om vilket lag som skulle vinna. Enda poängförlusten kom i en osannolik match mot Södra Upsala där IFK dominerade fullständigt men åkte på det ena kontringsmålet efter det andra, 0-4 i paus på Grindstugan blev till slut 1-4.
Annars minns man främst när laget på en vecka gjorde totalt 31-0 mot Bålsta Vikings (14-0) och Afro Amerika (17-0). I rättvisans namn ska tilläggas att Afro Amerika kom till spel med endast nio man. 17-0 är icke desto mindre den största segern någonsin för föreningens A-lag. IFK fick officiellt målskillnaden 100-12, men då får ett av målen krediteras en mindre räknekunnig domare i sista matchen mot Södra Upsala. IFK tog rejäl revansch på SUSK och vann med 6-1, men domaren rapporterade 7-1 till förbundet!
Även B-laget vann sin serie, klass 3.

FK gjorde succé också i Upplandscupen. Det blev segrar mot Morgongåva (1-0), Almo (6-1), Enköpings IS (4-3), Syrianska FF (2-1) och Lagga (4-0). I finalen på Studenternas IP spelade man 3-3 mot division 5-laget Riala. Förlängningen slutade mållös, men Riala vann straffläggningen med 4-3, totalt alltså 7-6.

2000 – vi etablerar oss i sexan
Inför comebacken i sexan år 2000 tappade laget skyttekungen Conny, men fick i stället flera andra duktiga spelare som Ulf Åkerström, Marcus Nordlund (kom hösten 1999), Niklas Johansson och Sebastian Palestro. Den här gången blev det ingen genomklappning under hösten. Tvärtom: IFK spelade ihop 20 poäng av 27 möjliga efter sommaren och hamnade till sist på en fin tredjeplats efter Runhällen och Wattholma. Den mest minnesvärda vinsten togs hemma på gropiga Gränby sportfält mot Morgongåva. Vid ledning 1-0 åkte IFK på två utvisningar inom loppet av en minut i slutet av första halvlek! Trots det kom 2-0 i andra halvlek innan MSK började trycka på ordentligt mot hemmamålet. När kvitteringen kom med tio minuter kvar förstod alla att det bara gällde för de nio IFK:arna att hålla undan och försöka rädda en poäng. Alla utom Niklas Johansson som i slutminuten gav sig iväg på en egen utflykt på vänsterkanten. Efter att ha tråcklat sig förbi ett antal motståndare avslutade han med att toffla in 3-2. En otrolig avslutning på en märklig match.

Finalplatsen i Upplandscupen året före gav IFK en plats i Svenska Cupen, där man lottades att möta Bollstanäs. Matchen spelades på Österängen och blev ett kul minne trots förlust med 1-5.

2001 – andraplats, men inte riktigt nära
Inför 2001 tackade Predrag för sig, och i stället tog Lennart Lindström, tidigare i Börje dam, över som tränare. Bland de nya spelarna kan nämnas Johny Johansson och Erik Plith. Säsongen innebar ytterligare ett steg framåt, andra plats i sexan efter Morgongåva som hämtat sig efter chocken på Gränby sport året före.
Seriespelet inleddes med 0-0 på Valsätra grus mot Morgongåva och 0-2 borta mot Järlåsa. Därefter följde sex raka segrar. Det stod ganska tidigt klart att kampen om seriesegern skulle stå mellan Morgongåva, IFK och Rosersberg. I den sista våromgången förlorade IFK borta mot Rosersberg med 5-2, men fick revansch genom att vinna höstpremiären mot samma lag med 3-0. Rosersberg spelade under hösten bort sina chanser till serieseger och trots en stark höstsäsong av IFK lyckades laget inte hota Morgongåva som till sist vann serien hela tolv poäng före IFK.

Efter fem vinster i Upplandscupen blev det förlust, 3-4 efter förlängning i semifinalen mot VP, och i tredjeprismatchen var IK Fyris för starka och vann med 4-2.

2002 – serieseger i sexan
Lennart flyttade sedan utomlands, så det blev nytt tränarbyte 2002. Gamla IFK-spelaren Mikael Lindblom tog över, och målet sattes högt: nu skulle IFK Uppsala upp i femman.
Det största hotet mot seriesegern ansågs vara Söderfors som året innan vunnit division 7 i stor stil. Det visade sig dock att det i första hand blev en kamp mellan IFK, Rex och Ullfors.

IFK vann den nervösa premiären mot Ärentuna på nya hemmaplanen Lötens konstgräs. Klara 3-0, men inget imponerande spel, kanske beroende på blåsten som var så stark att målburarna flyttade på sig vid ett par tillfällen. Därefter följde en 0-1-förlust borta mot Ullfors på en regntung plan. Självförtroendet stärktes rejält när Söderfors besegrades med 3-0 i fjärde omgången efter en mycket bra match på Bruksvallen.
Ullfors ledde serien till en början, men strax innan sommaruppehållet kunde IFK gå förbi. IFK föll dock hemma i den sista vårmatchen mot Rex med 1-2. I returen på Ottarsborg ställde IFK upp med ett reservbetonat lag, men lyckades efter en kämpainsats klara oavgjort, 1-1. Därefter följde fem raka segrar innan man hoppades kunna säkra seriesegern då man tog emot Ullfors på Löten. IFK var det bättre laget, och när Marcus Nordlund fastställde slutsiffrorna 3-1 efter 85 minuter var IFK Uppsala för första gången sedan 1970 klart för spel i division 5.

2003 – rakt igenom femman!
Nykomlingen IFK Uppsala blev en överraskning för många lag i västra femman. IFK hade inför denna säsong lockat till sig många nya duktiga spelare, som Claudio Piñones-Arce, Jonas Kreku, Martin Malmberg, Tomas Gustafsson och Jon Svensson. Mikael Lindblom valde att inte fortsätta som huvudtränare, och därför rekryterades Per Wentzel, tidigare VP. Micke fick i stället en roll som assisterande tränare.

Det tog ett par matcher innan IFK kom in i division 5-tempot. Premiären vann man i alla fall hemma mot Iron med 4-3 efter segermål i slutminuterna. Efter fyra omgångar hade man två segrar och två förluster och låg i mitten av tabellen. Därefter följde sex segrar och en oavgjord och när vårsäsongen var färdigspelad låg IFK tvåa, en poäng efter Bro och tre poäng före Sunnersta. Den fina formen fortsatte under hösten och laget vann åtta av elva matcher. Sunnersta vann alla sina matcher under hösten och vann till slut serien. I sista seriematchen spelade IFK borta mot Iron i Björklinge. En poäng behövdes för att säkra andraplatsen, men om det skulle kunna räcka till kvalspel eller rent av direktuppflyttning berodde på hur det gick för de uppländska lagen i kvalet till division tre och i nedflyttningsstriden i trean samma dag. När slutsignalen bekräftade att IFK slagit Iron med 4-1 visste spelarna redan att övriga resultat gått laget i händerna, och att andraplatsen innebar uppflyttning till division fyra.
Framgången förstärktes av att B-laget vann Reserv 2 utan poängförlust.

2004 – över strecket, ändå nedflyttning
Första säsongen i fyran på nästan 40 år slutade på samma sätt som när man senast spelade där (1968) – med nedflyttning.
Huvudtränare var, liksom föregående år, Per Wentzel. Den tidigare IFK-spelaren Richard Aarseth klev med stort engagemang in i rollen som assisterande tränare. Laget hade förstärkts med bland andra Gabriel Palestro från VP.

Premiären i fyran spelades på nya hemmaplanen, Österängens IP, mot Film. Matchen slutade 0-0, men med mersmak för IFK. Laget hängde med hyggligt i inledningen på serien; man vann bland annat borta mot Rådmansö och hemma mot Hallsta, men så småningom blev förlusterna fler. Hoppet om nytt kontrakt levde för IFK ända fram till sista omgången, inte minst sedan laget vänt 1-0-underläge borta mot Lohärad/Estuna till seger i slutet av serien. Laget slutade i alla fall tia på 21 poäng, en placering som i normala fall inneburit förnyat kontrakt. Upplandslagens resultat i division 3 gjorde dock att IFK tvångsnedflyttades till division 5. Tungt förstås, men man ska komma ihåg att uppflyttningen året före möjliggjorts genom att inget upplandslag åkte ur trean det året.
B-laget vann Reserv 1 överlägset, och det nystartade C-laget, bestående av spelare som inte längre ville satsa så hårt, var nära att vinna Reserv 2, men mot slutet av säsongen tappade man ledningen till Sigtuna.

2005 – långt från toppen i femman
Som så ofta för nedflyttade lag var det svårt för IFK att behålla truppen inför 2005. Några av de bättre spelarna, som Martin Malmberg, Björn Janzén och Gabriel Palestro, valde att spela högre upp än division 5. Nya spelare tillkom, men det visade sig snart att laget inte kunde konkurrera om topplatserna.
Tränarduon Wentzel/Aarseth fortsatte även 2005, medan gamle IFK-målvakten Göran Bäcklin gick in som målvaktstränare. För andra året i rad bytte man hemmaplan, nu till Ekebyvallen.

Seriepremiären mot Lagga, på en dålig grusplan i Knivsta, slutade i en mycket snöplig förlust. Laggas segermål, 2-1, kom på övertid då IFK jagade vinst. Det dröjde sedan ända till sjätte omgången innan första vinsten kom. Säsongen präglades av ojämna insatser. Ibland bra spel som när man gjorde 5-0 mot Lohärad/Estuna under första halvtimmen, ibland bedrövligt som när 4-0 mot Lagga med drygt tio minuter kvar förvandlades till 4-4.
Ett tag låg laget farligt nära nedflyttningsplats, men tre raka vinster under augusti innebar att kontraktet säkrades. IFK tog poäng av alla lag utom Gamlis FF. GFF var helt överlägsna i toppen, medan Bro tog andraplatsen lika klart.
Efter två raka seriesegrar spelade B-laget i Reserv Elit, där man hamnade på sjätte plats. Mest glädjande under året var att C-laget vann Klass 2 med 13 vinster av 14 möjliga.

Hans Bennemo