Den första ishockeymatchen i Sverige spelades den 30 januari 1921 på Stockholms stadion mellan IFK Uppsala och Berliner Schlittschuh Club. Detta sedan de tyska mästarna skrivit till Svenska Fotbollförbundet och bett att få komma till Sverige och göra ”ishockeypropaganda”.
Då det vid den här tiden inte fanns några svenska hockeylag tillfrågades de elvafaldiga svenska mästarna i bandy, IFK Uppsala, om de ville möta det tyska laget. Utmaningen antogs, trots att man samma dag skulle spela DM-final i bandy mot Upsala IF. IFK:s lag mot Berliner SC utgjordes av Sven Säfwenberg, Louis Woodzack, Seth Månsson, Sune Almkvist, Einar Lindqvist och Gustaf Bard. Den senare var inlånad från IK Sirius. Matchen mottogs med stort intresse och över 2 000 personer infann sig på Stadion för att se på den nya sporten, däribland kungen och kronprinsen. Sporttidningarna hade rapporterat utförligt från OS-turneringen i Antwerpen och man hade inte varit blyga med att framhäva spelets tuffa karaktär. Hockey var helt enkelt en sport för riktiga karlakarlar!
Dålig hockey på vattensjuk plan
Matchdagen bjöd på blidväder med regn och isen täcktes av stora vattenpölar. Trots detta rapporterade den samtida pressen om att publiken hade stor behållning av tillställningen. Vad som särskilt fångade deras uppmärksamhet var koncentrationen och intensiteten i spelet. Dessutom hade de stort nöje av de många tacklingarna och omkullåkningarna. Spelet bakom målen var ett nytt inslag och man fann det särskilt komiskt att betrakta målvakternas ängsliga uppsyn när spelarna rotade efter trissan bakom deras ryggar. Roligast av allt var kanske ändå utvisningarna som uppfattades som en effektiv och bra bestraffning och det blev inte lite applåder när Uppsalas Sune Almkvist och tyskarnas Dr Holzboer tvingades uppsöka utvisningsbåset tillsammans.
Som hockeymatch betraktat tycks dock spelet ha lämnat en hel del övrigt att önska. Signaturen Glokar Well i Idrottsbladet, tillika domare i matchen, får bli vår vägvisare bakåt i tiden:
– Och dock var denna match urusel på sitt sätt. Ty ishockey bör vara tio gånger snabbare än det spel som visades i Stadion. Uppsaliensarne hade för litet begrepp om de tekniska och taktiska finesserna i spelet och berlinarne voro för dåliga skridskoåkare för att mot de snabba motståndarne helt enkelt kunna utnyttja sin bättre uppfattning av spelet och sin säkerhet i samspel. Uppsaliensarnes bättre skridskoåkning avgjorde matchen. […] Uppsalas stora fel var att de pressade för hårt och grötade ihop sig framför mål. Särskilt under andra halvlek blevo därför vissa perioder framför tyskarnas mål rena slåendet och huggandet i isen, som absolut icke har med verklig ishockey att göra. Kors, om canadensarna hade varit där, då hade målen duggat in så tätt som regndropparna!
Bäst på plan var, i alla fall enligt Glokar Well, Einar Lindqvist som jämställdes med den sämste i amerikanernas lag i OS. Det var en komplimang. Linkan var den förste att göra mål i matchen och blev således den förste målskytten i en svensk hockeymatch någonsin.
IFK ägde matchen i första halvlek och gick upp till 4-0 efter ytterligare två mål av Lindqvist och ett av Bard. I andra gjorde den tidigare DM-finalen sig påmind och IFK tröttnade och tillät tyskarna att komma in i matchen. Glimm kunde skyffla in 4-1 bakom Säfwenberg i IFK-kassen, men sedan blev det inga fler mål. Tyskarna som kommit till Sverige för att lära oss spela ishockey fick se sig besegrade – av ett bandylag.